Eftersom avtalsförhållanden med konsument regleras av tvingande lagstiftning till konsumentens fördel ställer den här typen av entreprenader höga krav på dig som ­entreprenör för att du ska kunna tillvarata dina rättigheter. Denna artikel behandlar vissa frågor kopplade till konsument­entreprenader och hur du som entreprenör kan skapa bra förutsättningar för att få betalt för det utförda arbetet.

Viktigt att ha ett skriftligt avtal

Vid konsumententreprenader är konsumenttjänstlagen (KTjL) tillämplig. Merparten av bestämmelserna i lagen är tvingande till konsumentens fördel och kan därmed inte avtalas bort. Som entreprenör kan du dock genom att skriva ett tydligt avtal ­skapa goda förutsättningar att få betalt för utförda entreprenad­arbeten och på så vis undvika en efterföljande tvist. Avtalet och dess utformning har en avgörande betydelse för hur avtals­relationen kommer att se ut. För att underlätta för parterna finns – som ett komplement till lagstiftningen – branschanpassande standardavtal med tillhörande avtalsformulär, Entreprenadkontrakt (ABS 18) och Hantverkarformuläret-17, vilka med fördel kan användas vid ingående av avtal med en konsument. Entreprenadkontrakt (ABS 18) är avsett att användas vid uppförande och tillbyggnad av en- eller tvåbostadshus (s.k. småhusentreprenader) som en näringsidkare utför åt en konsument. För reparations- och ombyggnadsarbeten som många takentreprenader bör klassificeras som bör istället Hantverkarformuläret-17 användas.

När du träffar avtal är det till att börja med viktigt att kontrollera vem du ingår avtal med och vem som ska betala för arbetena. Därefter gäller det att på ett så utförligt sätt som möjligt reglera vilket arbete som ska utföras och vilket material som ingår, dvs. ange vad som ingår i entreprenadåtagandet. Om det finns beskrivningar, skisser eller liknande handlingar bör dessa biläggas avtalet. Det kan även vara klokt att på motsvarande sätt ange vad som inte ingår i entreprenaden. Enligt 4 § KtjL gäller nämligen som utgångspunkt att behövligt material tillhandahålls av entreprenören om inte annat avtalats.

Omsorgsplikt i konsumentförhållanden

Som entreprenör är du enligt 6 § KTjL skyldig att avråda konsumenten från sådana arbeten som du inser inte kommer att bli till nytta för konsumenten eller inte vara i linje med vad konsumenten i övrigt förväntar sig av arbetet. Om du som entreprenör åsidosätter din skyldighet att avråda från sådana arbeten som inte är till rimlig nytta för konsumenten och om konsumenten hade avstått från att beställa tjänsten om du avrått från den, vilket är högst troligt, är risken stor att du inte får betalt för utfört arbete. Enligt 7 § KTjL har entreprenören i ett sådant läge nämligen inte större rätt till ersättning än han skulle ha haft, om konsumenten hade avstått från att beställa tjänsten eller hade avbeställt den. Om du avråder från tjänsten, eller ett visst utförande bör du se till att det dokumenteras i skrift och att konsumenten får del av det t.ex. i ett e-brev till konsumenten. På så sätt uppstår inga bevissvårigheter vid en eventuell framtida tvist med konsumenten.

Hur mycket ska konsumenten betala för tjänsten?

Nästa sak som tydligt ska regleras i avtalat är priset för tjänsten och när betalning ska ske. Här är det som ­entreprenör viktigt att känna till skillnaderna mellan fast pris, budgetpris, löpande räkning (rörligt pris) och takpris. Oavsett vilket prismodell som används ska det belopp som presenteras för konsumenten innefatta mervärdesskatt.

Fast pris innebär att arbetena utförs till en på förhand bestämd summa. Som tidigare påpekats är det viktigt att ange vad som ingår i det fasta priset, då de tvister som uppstår vid fastpriskontrakt oftast handlar under vilka förutsättningar det fasta priset lämnades, vad som ingick i det fasta priset och vilka arbeten som istället ska ersättas som s.k. ÄTA-arbeten (ändringsarbete, tilläggsarbete och avgående arbete).

I konsumentförhållanden händer det att parterna avtalar om att arbetena ska utföras mot en på förhand presenterat budgetkalkyl, även benämnt ”riktpris”. Om du som entreprenör anger ett ungefärligt pris till konsumenten, oavsett om detta sker i skrift eller muntligen, får priset enligt 36 § andra stycket konsumenttjänstlagen inte avvika med mer än 15 procent från det lämnade ungefärliga priset, såvida inte någon annan prisgräns har avtalats eller du har rätt till pristillägg till följd av ÄTA-arbeten eller fördyrande omständigheter hänförliga till konsumenten. Om man som entreprenör är det minsta osäker på om uppgivna priset kan hållas är det alltså klokt att göra klart för konsumenten att den i lagen schabloniserade 15-procentsgränsen inte ska vara bindande i samband med att priset lämnas. Det står nämligen parterna fritt att avtala om en annan prisgräns.

Arbeten kan även utföras på löpande räkning, även om det är relativt ovanligt i konsumententreprenader då privatpersoner tenderar att vilja veta på kronan exakt vad arbetena kommer att kosta dem. Vid arbeten på löpande räkning finns inget på förhand bestämt pris. De vanligaste är att parterna avtalar om någon form av à-pris (t.ex. timpris för olika kategorier av hantverkare och maskiner). En variant av arbeten på löpande räkning är s.k. takpris. Detta innebär att arbetena som sådana utförs på löpande räkning med ett på förhand bestämt maximalt pris som inte får överskridas. Det är alltså entreprenören som står risken för eventuella fördyringar. För entreprenörens del är det här viktigt att på samma sätt som vid arbeten till fast pris dokumentera vilka arbeten som omfattas av takpriset för att slippa dessa diskussioner i efterhand.

I de fall priset inte har bestämts på förhand ska konsumenten enligt 36 § första stycket KtjL istället betala ersättning för vad som är skäligt mot bakgrund av arbetenas art, omfattning, gängse pris eller beräkningssätt för motsvarande tjänster vid avtalstillfället samt omständigheterna i övrigt. Frågan om vad som utgör ett skäligt pris för utförda entreprenadarbeten ger ofta upphov till meningsskiljaktigheter mellan konsumenten och entreprenören. Vid en domstolstvist är det entreprenören som har bevisbördan för att det begärda priset är skäligt. Av rättspraxis framgår att det är entreprenörens uppgift att tillhandahålla konsumenten (vid tvist även domstolen) tillräckligt med underlag så att konsumenten tillsammans med övriga omständigheter kan bedöma de utförda arbetenas art och omfattning samt ­beräkningsgrunden för det begärda priset. Konsekvensen av att entreprenören inte tillhandahåller erforderligt underlag är att entreprenören då inte heller bevisat att det begärda priset är skäligt. Entreprenören riskerar alltså i förlängningen att inte få mer betalt för tjänsten än vad konsumenten medger att betala.